Klockargården med spannmålsbod är byggd 1856 åt klockare Johan Erik Munck enligt ett kontrakt skrivet den 27 januari 1856. Kontraktet som uppgjordes mellan hemmansägarna i Bergö kapellförsamling och klockaren Johan Munck är undertecknat av 14 församlingsbor. Enligt kontraktet skall på tomten uppföras en boningsbyggnad, en spannmålsbod, ett fähus samt foderlada och vedlider.

Av de ursprungliga byggnaderna finns endast bostaden och denna spannmålsbod kvar. Bostadabyggnaden har på 1950-talet fått ett nytt tak av tegelpannor. Spannmålsboden däremot har ännu kvar ett tak av näver med takved och stenar som tyngd.

Fähuset med foderlada och vedlider är byggt omkring 1910 av Johannes Westergård på Bredhällan och flyttades till museet år 2002. Här förvaras bl.a. en ”dröft” (rensmaskin), Lennart Westergårds ”hjälp mig hem” (motorkälke) från tidigt 1950-tal samt två av de första båtmotorerna på Bergö, tillverkade av Vasa Motorfabrik Oy, A. Sarin. Den ena från 1911 som ägdes av postförare Johannes Pihl och den andra tillverkad år 1913 som ägdes av Anders Kronman.

 

Torparstugan är även den från 1800-talets mitt och låg ursprungligen vid Hamnfladavägen, ca 400 meter österut från dess nuvarande plats. I stugan bodde då Jonas och Maja-Ulla Lång. Senare flyttades stugan ut mot Bredhällan för att bli dottern Ulla-Beata och hennes man Gabriel Blomqvists hem. Paret köpte senare Storsten, en ö utanför Bredhällans fiskehamn och man flyttade stugan dit. Deras son Verner Blomqvist var den sista som bodde i huset på Storsten. Den 9 mars 1991 flyttades stugan från Storsten till museiområdet. I torpet förvaras föremål av något yngre datum, eller från början av 1900-talet. Torparstugan som är uppvärmd kan även användas som möteslokal och sammankomster för mindre grupper.

Ladan är en traditionell stocklada med halm- och vasstak. Den flyttades till museet den 10 april 1995. Ladan som donerades av Lennart West har tidigare stått vid August Wests stuga nedanför kyrkan.

 

 

 

 

 

 

Något exakt byggår för detta härbre finns inte men det är troligen från tiden tidigt 1800-talet fram till 1850. Det kan även vara från slutet av 1700-talet. Härbret är timrat med knutar av s.k. dubbelhakstyp. Denna typ av knutar var vanligast under 1700-talet och man slutade använda denna typ av knutar i Finland i mitten av 1800-talet. Spannmålsboden flyttades från sin ursprungliga plats på ”Bakkan” och Ingmar Wests tomt till Mathias Backs tomt på Södersund år 1900. Härbret donerades år 2007 till museet av Viveka Söderholm och Göran Söderholm. Härbret återuppfördes på området år 2009.

 

 

 

 

 

Låne och besparingsmagasinet står kvar på sin ursprungliga plats bredvid kyrkan men ingår i museets samling av byggnader. Något exakt byggnadsår för lånemagasinet finns inte dokumenterat, men att årtalet 1858 finns skrivet på insidan ovanför dörren, gör det troligt att  det blivit byggd strax före eller omkring år 1858. I lånemagasinet skulle alltid finnas som utsäde: råg, korn och havre minst 10 hl av varje sort. Om de uppställda kraven på lagerhållningen inte uppfylldes, ankom det på magasinsförvaltaren att inköpa mera spannmål. Mantalsägarna ville sälja magasinet år 1955 eftersom ingen spannmål fanns i magasinet och en reparation var nödvändig. Magasinet såldes den 1 november 1966 till Bergö Fornminnesförening för 1500 mk med förbehåll att magasinet får stå kvar på sin ursprungliga plats.

Foto K Herrgård